saarawesterberg

att du aldrig kan försvinna från min hjärna, fast ja inte tänker på dig alls så drömmer jag mardrömmar om dig ännu och de är tre år sen den riktigt mardrömmen tog slut. och jag är så glad för det idag då allt äntligen tog slut och har ingen aning om ja tagit mig till om ja inte kommit därifrån. det ända som va bra med allt de va att ja har blivit en helt annan människa efteråt, säger inte att man borde gå igenom det för vissa har de redan från början i sig men ja hade de inte men nu har ja de och kommer aldrig mer låta någon behandla mig så som du gjorde. men ja är också rädd för att ramla tillbaka, att vara svag och känna mig liten. minst av alla och helt värdelös. inte kunna göra vad man vill, träffa vem man vill eller se ut som man vill. ryser bara av att tänka på det och i drömmarna känns allt så verkligt. som att ja va med dig igen och inte vet hur ja kom tillbaka och va fast igen. och ja känner riktigt ångesten och rädslan som kommer över mig att ja är där igen och inte kan ta mig därifrån. igen. 

ja funderar ibland på att skirva en bok om hur de åren va, för att berätta för andra så de inte hamnar i samma fälla. eller iaf varna dom. vill inte ens att min värsta fiende ska va med o samma sak. de ska ja göra en dag, men inte idag. första ska ja klara skolan.